Lillian Schwartz

Lillian F. Schwartz

Lillian F. Schwartz är en av pionjärerna inom datorkonst och en av de allra första konstnärer som började använda sig av datorer för att skapa konstverk. Många av hennes banbrytande konstverk kom till redan under 1960-talet och 1970-talet, långt innan persondatorer var vanliga.

Filmer av Lillian Schwartz har visats på bland annat Filmfestivalen i Cannes och Konstbiennalen i Venedig. Tillsammans med Ed Emschwiller fick Schwartz ta emot en Oscar (Academy Award) år 1980 för specialeffekterna till filmen The Lathe of Heaven, och det datorgenerade teveklipp Schwarz skapade för det då nyrenoverade Museum of Modern Art i New York gav henne samma år en Emmy Award.

Bakgrund

Lillian Schwartz föddes i USA år 1927. Hennes barndom präglades av den stora ekonomiska lågkonjunkturen i landet, och Schwartz använde sig av kostnadsfria material som lera, pinnar, krita och skiffer för att skapa konstverk.

Under andra världskriget startades särskilda utbildningar i USA för att få fram tillräckligt många sjuksköterskor, och Schwartz utbildade sig sjuksköterska i ett sådant utbildningsprogram. Där fick hon kunskaper om biologi, anatomi och gipshantering som hon sedan kom att använda i sin konst.

Strax efter andra världskrigets slut var Schwartz stationerad i ett område mellan Hiroshima och Nagasaki i Japan. (De allierades ockupation av Japan avslutades inte förrän fredsfördraget i San Francisco skrevs under år 1952.) Där drabbades Schwartz av polio och blev förlamad. Som en del av sin rehabilitering började hon studera kalligrafi och hade konstnären Tshiro som lärare.

Konst

I mitten av 1960-talet hade Lillian Schwartz börjat skapa konst av ljuslådor och mekaniska saker som pumpar, och hon blev medlem av Experiments in Art and Technology (E.A.T.). E.A.T var en organisation vars syfte var att underlätta samarbeten mellan konstnärer och ingenjörer.

År 1968 inkluderades Schwartz rörliga skulptur Proxima Centauri i utställningen The Machine as Seen at the End of the Mechanical Age, en av de första utställningarna för maskinkonst på New York Museum of Modern Art. Den skulptur kom sedan att användas i ett avsnitt av Stark Trek, där den agerade fängelse år Spocks hjärna.

År 1968 var också det år då Schwartz började arbeta på Bell Labs, ett dotterbolag för forskning och utveckling hos det stora telefonbolaget Alcatel-Lucent. Hos Bell Labs arbetade Schwartz bland annat ihop med ingenjören John Vollaro och mjukvaruingenjören/konstnären Ken Knowlton.

Tillsammans med bland annat Knowlton skapde Schwartz en serie datoranimerade filmer, som var och en skapades med hjälp av visuella generativa algoritmer som skrivits av Knowlton och editerats av Schwartz.

Parallellt med sitt arbetet på Bell Labs studerade Schwartz vid universitetet The New School for Social Research i New York City där hon lärde sig att programmera.

1960-talet var också en period då Schwartz ägnade sig åt göra målningar och filmer genom att kombinera handmålning, digitala kollage, datorbehandling av bilder och optiskt efterbehandling. Hon använde sig bland annat av datorspråket BEFLIX som Knowlton utvecklat i början av deceniet, samt av hans grafiska språk EXPLOR och SYMBOLICS.

År 1975 var första gången digitalt skapade datoranimerade filmer ställdes ut som konstverk, och skaparna var Schwartz och Knowlton. Filmerna hette Pixillation, Olympiad, UFOs, Enigma, Googolplex, Apotheosis, Affinities, Kinesis, Alae och Metamorphosis.

lillian big

Schwartz och verk av Leonardo da Vinci

Lillian Schwartz har ofta använt sig av verk av Leonardo da Vinci i sina experiment med datorkonst. Ett av de mer välkända resultaten är bilen Mona/Leo där Schwartz matchar målningen Mona Lisa med vad som anses vara ett självporträtt av da Vinci. Genom att sätta vänstra halvan av Mona Lisa intill högra halvan av självporträttet visar Schwartz på de underliggande strukturella likheterna mellan de båda bilderna. För att göra det hela tydligare har Schwartz försett kombinationsporträttet med linjer som visar på likheterna mellan ögonbrynen, näsorna, hakorna och ögonen. Schwartz argumenterade för att målningen av Mona Lisa inte är en avbildning av en kvinna utan ett kryptiskt självporträtt av da Vinci.

I ett annat konstnärligt experiment använde sig Schwartz av ett datorprogram för att undersöka ovanligheter i perspektivet i Leonardo da Vincis berömda målning Den sista nattvarden. Schwartz skapade en datorgenerad 3D-modell som visar att perspektivlinjerna i Den sista nattvarden matchar linjerna i arkitekturen i den del av byggnaden Santa Maria delle Grazie i Milano där målningen befinner sig, och att detta beror på att da Vinci gjorde vissa avsteg från standardlinjärt perspektiv när han målade Den sista nattvarden.

Exempel på museum som ställt ut konst av Lillian Schwartz

  • Museum of Modern Art (New York)
  • Metropolitan Museum of Art (New York)
  • Whitney Museum of American Art (New York)
  • Moderna Museet (Stockholm)
  • Stedlijk Museum of Art (Amsterdam)
  • Centre Beauborg (Paris)
  • Grand Palais Museum (Paris)

Utmärkelser (i urval)

  • CINE Golden Eagle Award for Pixillation, 1971
  • Award for Excellence at Festival International du Cinema en 16 mm. de Montreal, för Enigma, 1972
  • International ICOGRADA Jury Award för U.F.O.’s, 1972
  • National Academy of Television, Arts, & Sciences, Special Award för Special Effects for Enigma, 1972
  • Director’s & Purchase Award, Sinking Creek Film Festival, för verket L’Oiseau, 1978
  • Pablo Neruda Director’s & Writer’s Award för verket Poet of His People, 1978
  • National Endowment for the Arts Grant, 1982
  • 28th Annual New York Emmy Awards, Outstanding Public Service Announcement Award for Museum of Modern Art public service announcement, 1984
  • Information Film Producers of America Cindy Award for the Museum of Modern Art public service announcement, 1985
  • 27th Annual American Film Festival Award for the Museum of Modern Art public service announcement, 1985